Drifting – rykande racing på tvären

Drifting knackar på dörren i Sverige. Det handlar om att sladda så brett som möjligt med sin bil under kontrollerade former på bana. Nu vill man även få fram ett reglemente för att kunna tävla inom Svenska Bilsportförbundets ramar.

Vad som skiljer drifting från vanlig racing är att man inte tävlar för att komma först i mål. Någon har gjort jämförelsen att drifting är i förhållande till racing vad konståkning är för hockey. En jury avgör vem som ska få flest poäng, utifrån ett antal kriterier. Enkelt förklarat; den som lyckas hålla den snabbaste, längsta och mest rykande sladden genom så stor del av banan som möjligt får mest poäng.

Powersliding vs drifting
Inom motorsport har man länge använt en metod som man kallar ”powersliding”, vilket till viss del påminner om drifting. Det går ut på att bilen – eller motorcykeln för den delen – får en kontrollerad sladd, i syfte att räta upp fordonet för att kunna köra iväg snabbare på nästa del av banan. Den stora skillnaden mellan drifting och powersliding är att man i det senare strävar efter att få grepp om de drivande hjulen, när man i drifting försöker få sladden att vara så utdragen som möjligt genom en serie av kurvor.

Två olika sorters tävlingar
Det finns huvudsakligen två olika former av drifting. Det ena är showdrifting, som går ut på att plocka poäng i en rad olika kategorier. Den andra formen är racedrifting, eller Togue Battle. Här kör två bilar efter varandra, och utför så kallad tandemdrifting. Man turas om att köra först. Den som kör i täten har i uppdrag att köra ifrån den efterföljande, men det måste hela tiden ske genom att bilarna driftar genom kurvorna. Om den jagade hunnit ifrån jägaren vid mållinjen har han vunnit. I Japan ”uppfann” man den här sortens tävlingar på bergsvägar där man körde illegalt, en ljusskygg aktivitet som nu flyttat in på banorna.

Det här bedömer juryn i en showdriftingtävling
– bilens ingångsvinkel i kurvan
– bilens helhetsintryck
– hastighet genom kurvan
– rökmängd
– förarens förmåga att göra en bra show

Kort historik 
Den som av de flesta anses vara grundare av professionell drifting i tävlingsform är Keiichi Tsuchiya. Som ung körde han illegal racing i bergen, med sin sladdvänliga Toyota Corolla AE86. Hans intresse för racing ledde fram till en internationell banracingkarriär, bland annat har han samlat pokaler i GT-2-klassen på Le Mans 24-timmarstävling 1985. Ett år tidigare vann han Fuji Freshman-serien sex tävlingar i rad, och fick tack vare sin udda körteknik smeknamnet ”Drift King”. Sedan år 2000 kör han en Honda NSX i JGTC GT500-serien. Retursladdandet har han fortsatt med parallellt med den snabbare formen av bankörning. Han var med och grundade den största serien inom drifting 2001, D1 Grand Prix Racing Series. De största driftingförarna i Japan kommer från JGTC-serien. Denna japanska serie har utökats med ett tävlingstillfälle per år i USA, vilket har startat en lavinartad våg av nya helamerikanska driftingtävlingar. Det körs även tävlingar i Tyskland, och i något mindre skala i England. De flesta som hamnar på proffsnivå är redan utbildade racerförare.

Kristians bil är en Toyota Corolla AE86, optimerad genom lättning, trimning och det rätta exteriöra stuket.

Svensk drifting – med uppbackning från Svenska Bilsportförbundet? 
Kristian Hesselmark, eldsjäl inom svensk drifting, försöker översätta internationella regler och få dem godkända av Svenska Bilsportförbundet för att kunna påbörja en svensk serie. Kristian var också den första att ta in en Toyota Corolla AE86 i Sverige, en 80-talsbil med de rätta grundförutsättningarna. Låg vikt, ettrig gti-motor och bra viktfördelning gör den till en utmärkt bil att sladda lätt och snyggt med. Hans bil har fått de rätta modifieringarna för att likna de riktiga tävlingsbilarna i Japan, vilket innefattar bur, utrensning av allt onödigt av viktbesparande skäl, en motormässig vitamininjektion och slutligen dekaler. Bilen har ställts ut under mässor i både Sverige och Finland, för att öka intresset för drifting. Under sommaren blir det uppvisning på flera platser i landet, och han hjälper bland annat till under tidningen Bilsports första driftingevenemang. Gotland Rings vd Alec Arho Havrén är så nyfiken på drifting att han upplåter banan för flera driftingträffar under sommaren.


I Norge har man sedan ett par år arrangerat tävlingar i ”breisladd”. En enklare version av drifting där man ska utföra sladden i en enda lång kurva, ett moment som betygsätts av en jury. Norrmännen har på senare tid börjat jobba seriöst med att göra drifting till en motorsportaktivitet sanktionerad av Norska Bilförbundet.

Det här gör en bra driftingbil:
– bakhjulsdrift
– diffad bakaxel så båda hjulen spinner loss samtidigt
– hög effekt och låg vikt
– hård fjädring, rejält sänkt
– hårda däck
– välbalanserad med jämn viktfördelning

Svenskar på glid
Sverige har en mästare på drifting i Samuel Hübinette från Jokkmokk, nu boende i Södra Kalifornien. Han har lyckats med vad många drömmer om – att få ett fabrikskontrakt. Företaget Mopar försåg Samuel med en Dodge Viper av senaste modell, en bil som hjälpte honom nå guldpokalen i årets första D1-tävling i Atlanta den 24-25 april. Det är en ganska lustig syn när en V10-best tävlar i så kallad tandemdrifting med en fyrcylindrig Toyota Corolla från mitten av 80-talet. Men så handlar inte drifting om att vara snabbast på raksträckorna heller!

En annan svensk som vill tävla bland de stora i USA är Thed Björk, närmast känd som kommentator på STCC:s tävlingar och som journalist i Kanal 5:s Motorjournalen. Han har nyligen införskaffat en Nissan Skyline som ska användas till både uppvisningsdrifting och tävling, det sistnämnda även i Sverige om man kommer till skott med regler och arrangemang. För Thed, som är racerförare till yrket, handlar drifting mer om att kunna hantera sin bil i extrema situationer än om att göra en häftig show för publiken.

Ett exempel på hur bilar med driften på olika hjul beter sig under en sladd i en kurva.

Olika sladdtekniker

För att få sladd på bakhjulen använder man sig av en rad olika tekniker. Det klassiska ”gasa tills däcken skriker” är bara en av dem. Man kan förstås sladda med både fram-, bak- och fyrhjulsdrivna bilar, men det allra enklaste och vanligaste är dock bakhjulsdrivna driftingbilar. Här följer några exempel på tekniker för bakhjulsdrivna bilar.
”Kansei drift” 
Utförs endast i höga hastigheter av bilar med tyngdpunkten i mitten av bilen. Genom att släppa upp gasen precis innan en snabb kurva får man bilens bakhjul att släppa. Därefter balanseras sladden med jämna doser gas/broms/styrning.
Bromsdrift 
Den här tekniken går ut på att man bromsar hårt precis innan man svänger, för att hjulen ska tappa fäste. Antispinn av!
”Faint drift” 
Det klassiska rallyknepet för att få ekipaget i rätt riktning innan en sväng. Man styr åt kurvans motsatta håll, och styr snabbt tillbaka. Bakdelen hänger inte med, utan får ett kast som man behåller genom att låta hjulen spinna.
Kopplingstramp 
I en kurva trampar man ner kopplingen, och släpper upp den snabbt samtidigt som man gasar. Drivlinan tar ett skutt, och hjulspinn blir ett faktum.
Nedväxling 
Inför en kurva växlar man snabbt ner, vilket gör att hjulen tappar fäste. Slitsamt mot drivlinan, används helst på våta underlag.
Sidbromsning 
Enkel teknik där man drar i handbromsen mitt i en kurva för att låsa bakhjulen. När fästet är borta kan man snabbt varva upp hjulen så de snurrar fortare än de ska. Används även för att finjustera kast som framkallats på ett annat sätt.
Hoppdrift 
Inre hjulet i kurvan körs över curbs eller en kant, för att bilen ska förlora sitt väggrepp.
Choku Dori 
Höghastighetstrick som går ut på att man redan på raksträckan drar i handbromsen, och orsakar ett tidigt hjulspinn, som man sedan behåller ända fram till – och genom – kurvan.
”Power over” 
För bilar med hög effekt räcker det att gasa hårt genom en kurva, för att framkalla en sladd.

Dela, dela!